Berättarnavet

Äntligen kommer vår nya bok om muntligt berättande och undervisning. Jag har skrivit den tillsammans med Michael Lundgren och vi har uppmuntrats att göra det framför allt från Institutionen för didaktik och pedagogisk profession vid Göteborgs Universitet och stadsdelen Östra Göteborg.  Eftersom vi har erfarenhet att arbeta med berättande i första hand i  flerspråkiga klassrum så är exempel hämtade därifrån men metoder, lekar, berättelser och teorier går alldeles utmärkt att överföra till andra sammanhang också. Boken är utgiven av Studentlitteratur.

Så här står det på baksidestexten:

”Elever och lärare kan ha olika språk och skiftande kulturell bakgrund men glädjen i berättandet förenar, och mötet som det muntliga berättandet kan skapa är unikt. Det är inte skenet från den karismatiska berättaren utan snarare närvaron av den berättande läraren som bäst beskriver berättande i didaktiska sammanhang.

Berättande och berättelser kan vara så otroligt mycket och för dem som funderar kring vad berättande kan vara så tänkte jag erbjuda några tankeverktyg. Efter att ha tittat igenom sex gamla Star Wars filmer så väljer jag ut följande tre sätt att tänka kring berättande, berättelser – narrativer.

1. De stora övergripande berättelserna som handlingen i filmen bygger på. Själva storyn, the plot, om hur Anakin förleds att gå över till den mörka sidan men räddas av sin son Luke i den sjätte filmen. Flera bihandlingar till exempel en om Leia och Hans Solos kärleksaffär. Den här narrativen är inte synliggjord och illustrerad ur ett metanarrativt perspektiv, som en berättelse, utan skapar själva upplevelsen av filmen, boken, med mera. Det finns åtskilliga typer av analyser att göra på den här typen av ”osynliga” narrativer ur ett etniskt- genus- eller postkolonialt perspektiv.

2. En annan narrativ som inom ramen för den övergripande berättelsen presenteras som en narrativ, en myt, är när Darth Sidious i den tredje filmen, berättar om en myt som rebellerna aldrig berättar för att sedan dessutom återberätta den för Anakin i syfte att presentera möjligheter med den mörka sidans kraft. Där är fokus på innehållet i berättandet – den mytiska berättelsen presenteras som genre.

3. I sjätte filmen återberättar C3PO, muntligt levandegjorda ( kroppsligen eller snarare robotligen), berättelser ur den större berättelsen för Ewoks , dessutom traditionellt vid en öppen eld, likt en scen ur ett klassiskt drama. I den scenen är själva berättandet i fokus och berättelsen i sig är inte själva poängen. Däremot berättandets kraft; – när C3PO berättat klart upptas rebellerna i Ewoks stam som deras fränder.

Gott Nytt År

Idag var jag och berättade indiska berättelser i årskurs 1 i en skola i Kortedala. Efter berättelserna, inför en lek, frågade jag om någon kom ihåg hur Ganesha skapades. En pojke från Somalia började då fokuserat och utan att knappt andas berätta. Han berättade och berättade och återberättade effektivt båda historierna, rakt av. Helt fantastiskt! Jag var full av förundran och satt förmodligen och gapade. Men efteråt när jag pratade med hans lärare och hon berättade att han kom till Sverige för ett år sedan blev jag chockad. Ett år sedan! Han har lyssnat på berättelser förut det är en sak som är säker. När jag åt i bamba kom han och stod vid bordet jag satt vid och ville höra fler berättelser! Vilken tur att han och andra barn kom hit till oss Sverige.

Jag har nu fullgjort en termin på min fyraåriga forskarutbildning vid Göteborgs Universitet.
Mitt fokus är pedagogers planerade och spontana muntliga berättande som ett pedagogiskt verktyg.

Enkelt uttryck försöker jag svara på frågan varför elever säger ”för att det är roligt!” på frågan om varför de tycker om när läraren berättar. Och det trots att det är en hemsk, sorglig eller skrämmande historia.

Här är några tankar som slagit mig.

Narrativitet, händelser och tänkande
Vi som människor verkar ha en förmåga att tänka narrativt kring händelser och det är inte i första hand kulturellt beroende.
Narrativitet och språk
Däremot skapar vi mening åt berättelser vi delar med andra i en kulturell kontext.
Narrativitet och interkorporealitet
Interkorporealitet är ett krångligt ord som dessutom belyser en komplicerad aspekt av det muntliga berättandet – det mellankroppsliga. Berättandet levandegörs i tid och rum mellan minst två personer.

Eleverna tycker det är roligt med berättelser för att:
– de kretsar kring något som har hänt
– händelser väcker känslor, våra sinnen, och vårt narrativa sätt att tänka
– vi har en inneboende lust att tillsammans skapa mening åt berättelser
– tänk er att få uppleva någon som berättar med alla medvetna och omedvetna uttryck i samspel med dig, här och nu, till skillnad från att lyssna på en CD eller se det på datorn så inser du interkorporealitetens betydelse för det muntliga berättandet.

Fascinerad satt jag i bamba och lyssnade på två flickor som berättade. De gick i två olika förskoleklasser och jag hade varit där under dagen och berättat lite olika sagor och nu delade de med sig av sina upplevelser. Det var kroppsspråk, gester och pauser och hela baletten och till och med metaberättande i form av utvikningar i stilen: ”och då berätta Ola att pojken tog stolen…”. Tiden gick och de var tvungna att gå från bordet i bamba trots att inte den ena berättelsen var slut. Då inträffade något mycket intressant. Den franska filosofen Paul Ricouer påpekar att redan början av en berättelse är slutet förutsatt, resan på väg mot slutet påbörjad. Lyssnare och berättare är båda medvetna om att slutet kommer. Det går inte tänka sig att berätta en saga och inte avsluta den eller som att avsluta en melodi på ett dominant ackord, på väg någonstans. Det som överraskade mig var hur den här flickan löste det hela. Mitt i historien om ”Spöket i källaren”, där den ena familjemedlemmen efter den andra går ner i källaren för att hämta äppeljuice och blir skrämda av ett spöke, reser hon sig med tallriken i handen och avslutar historien mitt i genom att leende säga till sin kompis: ”….och det var en prickigkorv i bajset”. Slut!

För så där snart 20 år sedan upptäckte jag till min egen förvåning hur mitt muntliga berättande fångade elevernas uppmärksamhet på ett mycket påtagligt sätt i jämförelse med en beskrivning, tillrättavisning, förklaring, fråga eller till och med när jag läste högt ur en bok. I den förundran frågade jag, och en norsk forskare som vid det tillfället var i min klass, vad eleverna trodde det berodde på? ”Det är roligt!”, svarade de allra flesta. (Det gjorde min norska kollega förbryllad först…roligt betyder ju ”lugnt” på norska.)
Vad tror ni ”det är roligt” står för? Kan jag få några bra tips från er varför ”det är roligt” att lyssna på någon som berättar eller berätta själv för den delen?

Muntligt berättande är bra för att: