John Dewey (1859 – 1952) uppmanade i sin bok Demokrati och utbildning till en ny syn på utbildning än den rådande vid sekelskiftet. Då satt eleverna oftast och imiterade i tal eller skrift kunskaper som lärare ibland förmedlade ur minnet men oftast ur böcker. Dewey såg behovet av undervisningsmetoder där eleven var delaktig och aktiv. Det skulle väcka intresset och motivationen att lära sig. ”Learning by doing” – att lära sig genom att göra kopplades till Dewey och i hans spår kunde man se arbetsskolor, skolträdgårdar och liknande blomma upp. Men hur hänger det här ihop med berättande? Är berättande inte en passiv, stillasittande undervisningsmetod där läraren bara förmedlar kunskap?
Dewey insåg faktiskt att ”aktiviteter” skulle kunna misstolkas som enbart synliga fysiska aktiviteter. Han likställer ju inte fantasi med passivitet utan tvärt om och redan i boken från 1916 är han förutseende nog att skriva:

”Den enda vägen bort från de mekaniska metoderna i undervisningen är att erkänna fantasin som medel till kunskap om det som ligger bortom våra omedelbara kroppsliga reaktioner. Denna boks betoning av aktiviteten/…/ blir vilseledande om man inte inser att fantasin är en lika normal och väsentlig mänsklig aktivitet som musklernas rörelser.”
s. 286 John Dewey i Demokrati och utbildning 1916

Det här är vi ser berättandets stora möjlighet att skapa kreativa undervisningssituationer som skapar delaktighet och engagemang. Learning by doing – i fantasin.