Berättande har med kunskap att göra. Själva ordet kunskap har samma etymologiska ursprung som narrare, som betyder berätta på latin. Det är inte heller svårt att koppla berättande till två av Aristoteles tre kunskapsbegrepp: techne och fronesis. Men frågan är hur man kan koppla det till episteme – kunskap i sig?
Techne är teknologin, färdigheten och i fallet med muntligt berättande är det språket – att kunna kommunicera.
Fronesis beskrivs som praktisk visdom som enligt Aristoteles endast kan nås med estetiska upplevelser och övervägande. Berättelser det mest grundläggande verktyget för att möta sig själv i förhållande till andra och annat.
Men hur har vi det med det Aristoteles kallade för episteme – den rena kunskapen, den som inte behöver någon övervägning som fronesis till exempel?

Ett försök att svara på frågan;
Forskning inom olika yrkesgrupper (Lave och Wenger (1991); Situaded Learning) visar på hur man delar erfarenheter och upplevelser med hjälp av berättelser om händelser och problem och hur man löste dem. ”These stories, then, are packages of situaded knowledge” skriver Jordan (1989) i sin bok om hur man delar delar kunskap om att föda barn genom berättelser Childbirth and Authoritative Knowledge: Cross-Cultural Perspectives. Berättelser ses där som kunskap i sig – episteme. Skillnaden mot fronesis är att den här kunskapsformen inte produceras med hjälp av övervägning, behöver inget etiskt ställningstagande utan ger handlingsredskap ur uppkomna situationer inför kommande liknande.